Pannugnen var ursprungligen en rysk uppfinning, och den användes där tidigt. I Finland sträcker sig ugnens historia tillbaka till 1800-talet, då användningen av ugnen spreds särskilt genom byggandet av baracker. Sedan blev ugnen vanligare även i hemmen. Även på 1950-talet användes skålugnen flitigt i Finland. På 1960- och 70-talen fick den dock, i takt med att centralvärme blev vanligare, ofta ge vika för billig olja och el. Vedeldning ansågs då vara krånglig och tidskrävande och därför förstördes ugnarna i många hus.

Under de senaste åren har skålugnen - den stora värmekällan och atmosfäriska inredningselementet - kommit tillbaka. Dess popularitet förstärks också av installationshastigheten och den låga kostnaden jämfört med många andra eldstäder, såväl som ugnens enkla användning. Förutom att skapa en atmosfär är en skålugn också en önskad och nödvändig källa till reservvärme i många hem. Skålugnen är förbyggd på plats, så den kommer alltid att ha rätt storlek. Ugnen består av plåtringar. Först installeras ringen, sedan maskerar muraren interiören från brännstenen. Önskat antal ringsignaler läggs till. En skicklig murare bygger ofta en ugn på en arbetsdag, eller under mer krävande förhållanden på två dagar.